Intervju med Johan Nilsson

nilsson

Ibland tycker jag att översatta böcker saknar något naturligt ”dåligt” och att texterna inte är så unika och personliga som jag gillar när litteratur är. Av en slump började jag att läsa Eleanor Cattons detbutroman The Rehearsal på svenska, översatt till Repetetionen av Johan Nilsson och utgiven på W&W 2011. Det som mest fascinerade mig med boken var att språket kändes både slarvigt och ordentligt på samma gång, men alltid trovärdigt, som om det bara var lite smutsigt – precis som bokens intrig och karaktärer. Var detta en slump eller ett resultat av översättarens ansträngningar? Jag bestämde mig för att möta upp Johan på Pustervik i Göteborg. Det är en varm vårdag och vi slår oss ner inne i den nyrestaurerade lokalen. Jag dricker kaffe och Johan äter soppa.

Carl: Hur länge arbetade du med översättningen av Repetitionen?

Johan: Typ tre månader, får se hur tjock den är. Jo, jag brukar räkna med hundra sidor i månaden. Men jag la mer tid på den här. Det går till så att efter att jag gjort översättningen läser en redaktör den, och så får jag tillbaka manuset med massa anteckningar och frågetecken.

CL: Vad är det för typ av anteckningar?

JN: Det beror ofta på redaktören, men det kan vara väldigt värdefullt. Utan det samarbetet skulle man inte kunna göra en sån här svår översättning och det är också en yrkesgrupp som jag är extremt tacksam mot, de är väldigt kompetenta. Mattias Hansson heter han som var redaktör för Repetitionen. För man gör alltid missar, så det behövs någon som fångar upp. När man ser böcker med fel i sig så är det ofta förlag som slarvar och sparar in på redaktörer.

Men det jag tänkte säga var att jag la mycket mer tid på den här. Det tog lång tid från det att jag översatte den till att jag fick tillbaka den, mycket längre tid än det brukar ta. Men då tyckte jag att jag var förberedd i det här fallet och tog mer tid att gå igenom den på nytt än vad jag brukar göra. Oftast när jag skickar in en bok så är jag säker på hur jag vill ha det, och sen kommer redaktörerna med något förslag här och där och visst, men här var det som jag sa att hur har det här blivit egentligen. Då var det bra om det funkade med fyra månader för då kunde jag läsa den med färska ögon. Då försökte jag att inte gå tillbaka till originalet alls, utan sitta och titta på rytm och att det skulle framgå att mycket i Repetitionen bara är antytt i handlingen och att alla såna här saker skulle gå fram. Att jag inte missat något.

CL: Jag läste på nätet att du inte var säker på om det var en bra översättning.

JN: Det är för att den är så svår. I vissa fall kan man ju säga att här har jag gjort jobbet, jag har uppfyllt det jag ska göra. Men det är den här och några andra böcker där jag känner att jag är på toppen av min förmåga liksom.

CL: Ja.

JN: Och det är ju det som gör det roligt. Men tillslut kan det vara så att jag inte vet. Jag har ju en redaktör och det är flera personer inblandade och den här lät jag också flera personer som jag känner läsa stycken ur. Men just att jag kände att här är jag så långt ute som jag varit åt ett håll.

CL: Mm.

JN: Och då kanske det är grejer som blir fel helt enkelt, som jag har missat. Innehållet har jag inte missuppfattat men det är att hon jobbar så jättemycket med rytm och klanger och sådär. Och ibland förenklar jag ju medvetet för jag hittar inget som duger helt enkelt och som är tillräckligt bra. Då är jag ju alltid rädd att det är så mycket anspelningar som är så bra och så, vad har jag missat liksom. Och så tänker jag på författaren också. Då är det en del som blir svårt.

CL: Har du pratat med henne?

JN: Ja, vi mailade och hon hjälpte mig med en del saker. Det svåraste med en sån här bok är att författaren leker med nivåerna och jag blir osäker på vilken nivå jag själv ligger på. Då är det bra att kunna fråga var uttrycken kommer ifrån. Och ibland svarade hon bara ’oj, men det här har jag ju bara hittat på’.

CL: Ofta är det väl så.

JN: Ja, ha ha. Vad jag ofta vill veta är liksom om det är gråt eller om det är skämtsamt eller något annat. Så jag kommer någorlunda rätt.

CL: Att översätta en stil, en engelsk stil till en svensk stil, måste ändå innebära vissa problem.

JN: Dels finns ju själva det med engelskan och svenskan, att man måste bygga om meningar och sådär. Det är oftast lättast när det är nån slags bruksprosa, någon som skriver som vanliga människor skriver, för då kan man göra vissa förändringar och så får man det till en vanlig svenska. Men i Repetitionen är det en författare som är litterärt medveten i varje mening, på alla nivåer. Då får du också vara beredd på att göra de förändringarna i svenskan, vilket gör det svårare. Det är viktigt att det kan få låta fel på svenska också. Det är ju ett sånt klassiskt översättarfel att man normaliserar för mycket och gör den svenska texten för slätstrukten.

CL: Har du försökt att sätta din egen prägel på texten? Alltså försökt att hitta en egen stil som du försökt få fram? Eller har du kopierat Cattons stil?

JN: Det man försöker är att vara henne. Först måste du kunna de språkliga bitarna. Du måste kunna engelska och du måste kunna uttrycka dig på svenska och slå upp saker i ett lexikon. Men sen skulle jag säga att inleveleseförmågan är det viktigaste. Det är lite som att vara en skådespelare som försöker att gestalta. Det är som att du skriver boken på svenska men med ett slags manus, en slags förlaga. Sen är det oundvikligt att man har sin egen stil. Jag har varit på seminarium där man översätter samma text, några sidor sådär, och så sitter man och diskuterar det. Och då är det liksom riktigt jättebra människor, de som gör bra böcker i Sverige, men ändå så har man valt olika lösningar. Så på så sätt har man sin stil men det är inte så att jag tänker att nu ska det här bli en Johan Nilsson-översättning.

CL: Hur kom det sig att du började översätta?

JN: Jag har skrivit två egna böcker, så det hänger ihop med att jag vill skriva. Det är ett litterärt yrke och ett sätt att försörja sig under tiden som jag misslyckas med mina egna manus. Jag har gått journalisthögskolan en gång i tiden, när jag var yngre, men jag har inte jobbat så mycket som det. Jag vet inte, är du utbildad eller?

CL: Nej.

JN: Då var jag kanske i din situation att jag skulle frilansa, och jag var helt värdelös på det. Kontakta redaktioner och så. Särskilt då, nu skulle jag kanske klara det men inte då. Jag började översätta tecknade serier genom en jag kände. Det fanns ett förlag som hette Epix på den tiden som gjorde vuxenserier. Jättebra grejer. Eller både bra och dåliga grejer men de introducerade mycket av de franska och amerikanska serierna på 80- och 90-talet. Jag började jobba där och märkte att jag tyckte det var roligt. Jag brukade kontakta mycket bokförlag och så gick jag runt och så. Så det var för att jag misslyckades som journalist. Jag tyckte om att sitta hemma och jobba med mitt eget och då kunde jag ju disponera min tid och försöka skriva eget. Så det hänger ihop med det.

CL: Fixar dina förlag utbildning åt dig?

JN: Nej, det gör de ju inte. Numera finns det utbildningar för översättare men det fanns det inte på den tiden jag började. Efter att jag översatt några böcker gick jag en kurs som var typ en termin på halvfart genom universitetet. Nu har de ju översättningsutbildningar men det fanns inte då. Det är inte ett sånt yrke. Det finns inget förlag som frågar hur du har lärt dig att översätta. De är inte intresserade av det eller om jag gör det eller min fru gör det liksom. Det är väldigt bra på det sättet. Ett av de sista yrkena där man kan komma från gatan och säga att jag har bott fem år i USA jag skulle vilja översätta lite. Det är inte säkert du får jobbet men det är inte det där skicka in dina handlingar med dina universitetspoäng och liknande. Kan du det så kan du det, det spelar ingen roll hur du lärt dig det.

CL: Får du böckerna tilldelade dig? Eller letar du upp saker på egen hand?

JN: Nej. I början försökte jag det nån gång men det väckte inget intresse. Ibland blir jag ombedd att läsa som lektör och får läsa saker som de funderar på att köpa in och vill ha omdömen på och det har jag gjort ibland, men jag har inte letat själv. Jag har frikopplat det. Om jag nu ska hitta någon nackdel med att hålla på med sådana här saker så är det att jag blir lite lästrött.

CL: Det är klart att när man jobbar med litteratur på det sättet finns det en risk att man tröttnar på det.

JN: Jag har aldrig tröttnat på litteratur måste jag säga, men jag blir lite trött i huvudet helt enkelt. Jag behöver göra något fysiskt emellan. Komma hem och laga mat eller springa eller sådär.

CL: Har du något kontor där du jobbar?

JN: Ja, jag delar en lokal med andra frilansare. Du vet var Café Publik ligger? I det huset ligger den. Det heter Knockout Reportagebyrå och är startat av journalister och nu sitter det lite olika människor där. Jag satt hemma och jobbade innan men sen när vi fick barn var det ohållbart.

CL: Så då jobbar du nio till fem då?

JN: Typ. Fördelen när jag är där är att jag jobbar disciplinerat.

CL: Det måste vara ett väldigt fritt yrke ändå. Du kan gå dit och sätta dig men du skulle också kunna göra något annat?

JN: Jag försöker utnyttja det. Jag menar, mitt mål är ju att skriva flera egna böcker, för såna här böcker är ju ett privilegium men då är det också det att ibland är det stressat men ibland är det inte det och då tar jag den tiden och skriver. På sätt och vis är det som att vara student. Och jag vet ju hur det är, med folk som måste förhandla om semester och att gå hem två timmar tidigare och sådär. Jag gör ju som jag vill på det sättet. Sen ska jobbet bli klart på det datum som är avtalat. Men annars så.

CL: Det är många som säger att de vill bli översättare, för då skulle de kunna ligga på en strand i Thailand och jobba.

JN: Det kan man ju i princip. När våra barn var små bodde vi i Frankrike ett halvår och då jobbade jag. Det är något jag verkligen tänker på om ytterligare några år – fan, vi kan ju hyra lägenhet i Berlin någon månad och bara sitta där och jobba. För varje år blir det enklare, man behöver inte ha med sig lexikon och sådär. Allt blir enklare och det förändras verkligen från år till år. Sen är det kanske inte så enkelt som att man bara ligger på stranden men jag menar det är inte bara som att vara ute och resa och göra av med pengar utan då har man ju ett jobb under tiden. Det är också bra att resa, att vara på en plats en månad och lära känna den.

CL: Kan du säga något mer om arbetsprocessen?

JN: Rent praktiskt försöker jag läsa boken riktigt noga. Jag gör anteckningar, slår upp allt jag inte förstår naturligtvis och googlar faktasaker och så skriver jag upp det, antingen i boken eller också i pdf:en om jag fått en sån. Vitsen med att göra mycket anteckningar är att när jag sätter mig ner för att skriva texten vill jag kunna materialet så bra att jag inte behöver bryta hela tiden för att slå upp grejer. När jag började översätta började jag på sida ett och så kom jag till tredje raden och så fick jag slå upp ett ord och så kom jag till nästa rad, och så vidare. Då märkte jag att det bröt rytmen. Sen gör jag mycket efterarbete. Sitter och läser högt. Då hör jag brister i rytm och upptäcker ofta att nej, det borde inte vara det ordet. Jag hör det på ett annat sätt när jag hör det högt.

CL: Jag tänker på ordval. Sitter du i flera timmar och väljer mellan olika synonymer? Eller kan man inte sitta och hålla på så?

JN: Jo. Men jag försöker att vara ganska instinktiv också. En vits med att kolla mycket grejer i förväg är att jag ska skriva in det snabbt och träffa tonen. Sen går jag igenom det så många gånger efteråt att jag hoppas att de där grejerna som blivit fel ska fastna i mitt filter på något sätt. Och sedan redaktörens filter och i sista hand korrekturläsarens filter.

CL: Läser du igenom boken en gång först?

JN: Ja, det gör jag. Som en vanlig läsare först. Sen läser jag den noga med papper och penna.

CL: Tänker du på ditt arbete den första gången du läser igenom boken, att det där kommer bli jävligt jobbigt att översätta och det här var ett tacksamt parti?

JN: Jag försöker att undvika det men det är oundvikligt. Det kan vara att det är mycket terminologi eller vissa saker som krockar med svenskan på ett dåligt sätt, det behöver ju inte vara som Repetitionen som trots allt var så rolig att hålla på med. Man jobbar väldigt intimt med texterna. Det är mer intimt än att bara läsa en bok. När du läser så kanske du läser en bok en eller två veckor och sedan när du lägger ifrån dig den stiger du ut ur den världen även om du inte riktigt vill det. Med översättningen är det värre. Det är din bästa kompis och din värsta fiende samtidigt, det är ett väldigt tätt förhållande.

CL: Så, vad är en bra skönlitterär översättning?

JN: Det är jättesvårt att säga. Jag sitter i översättarsektionen för Författarförbundet och de delar varje år ut priset för årets översättning och i år var det nyöversättningen av Stolthet och Fördom som vann. Jag har aldrig suttit med i juryn, men där diskuterar vi i alla fall mycket vad som är bra och det är att vara trogen originalet, att hitta en bra nivå på svenska, och så vidare. Det blir rätt mycket floskler om man börjar prata sådär, det är lite som mänskliga rättigheter, det låter jättebra och så, men. Det är mycket skitigare än så. Man måste gå ner i detaljfrågor för att se vad som är bra. Nu var det Gun Britt Sundström som vann och det är också typiskt för hon är också författare, med ett eget språk och tillgång till det. Men jag menar, då är det en 1800-tals bok, vad är rätt då? Att man ska försöka göra det på 1800-talssvenska skulle nog ingen tycka. Men samtidigt kan man inte göra det på något som låter 2012 för det blir patetiskt. Så det är många val man måste göra hela tiden. Vilka ord man kan använda och vilka inte.

CL: Tror du att en tolkning där översättaren använt 2012 års språk skulle kunna få en sådan utmärkelse från Författarförbundet? 

JN: Det skulle vara intressant om någon gjorde det. Jag tycker alltid att grejen är hur bra det blir. Det är samma sak som när man diskuterar finkultur och popkultur, skit samma hur det ser ut! Det viktiga är hur bra det är. Så jag skulle säga samma om det. Det här är Jane Austen och av henne har de gjort hur mycket som helst. Filmatiserat henne i highschoolmiljö och sådana grejer. Men det är klart att det alltid finns sådana där speciella frågor. För hennes del är ju rättigheterna utgångna så du kan göra vad du vill med henne. Det finns ju till exempel den där boken Stolthet och Fördom och Zombier.  Men är det en levande författare och du är för vig i förhållningssättet kan författaren tycka att det övergår vad du har rätt att göra och även om förlaget har köpt in rättigheterna har de inte köpt rätten att göra vad de vill med texten. Så sådana aspekter kan komma in. Nabokov  dömde ju ut den svenska översättningen av Lolita till exempel. Men han var så kunnig, han kunde alla språk i världen. Tolkien var samma, han sa att den svenska översättningen inte dög. Men det är ju sällsynt att författare kan göra den bedömningen.

Förut var översättningarna otroligt fria. Att översätta hade inte den prestigen och det var inte så viktigt. Översättningen idag har högre status skulle jag säga och det har börjat anses viktigare med originalet.

CL: Finns det tidskrifter där det diskuteras översättning?

JN: Ja, det finns en jättebra tidning som Översättarcentrum ger ut. Med Andra Ord. Den är för översättare av översättare.

CL: En branschtidning?

JN: Ja, inget utåtriktat. De diskuterar specifika problem och olika branscher. Sedan vet jag inte om du läst någon av Erik Anderssons böcker, som han har skrivit om sina översättningar?

CL: Nej.

JN: Om du är intresserad av ämnet är de otroligt bra. Särskilt den sista där han skrev om när han översatte Joyce. Den är så jävla briljant. Den uttrycker allt som jag kan säga om översättning fast mycket bättre. Den första han skrev om översättning, om Tolkien, är också bra. Den är väldigt rolig på det sättet att dom där Tolkienexperterna är helt besatta och skickar filer som blockerar datorn. Han skildrar det där. Hur han först tänkt ta hjälp av dem och sen hur han frigör sig från dem.