Intervju med Magnus Bengtsson

Håller ”twitterformatet”, det vill säga texter som är maximalt 140 tecken långa, på att etablera sig som det nya haiku? Eller kanske knittel? Sedan ett par år tillbaka har en del förlag börjat ge ut texter som skrivits på twitter. I Sverige är detta fenomen främst förknippat med en kändis (Jonas Gardell). I USA finns hippa ”nätbaserade” förlag som ger ut ”samlade tweets” av yngre och ”mindre etablerade författare”. Mest kända är väl förlaget Muumuu House. Nu i vår släpps Magnus Bengtssons Att vara småbarnsförälder och andra tillkortakommanden som e-bok. Magnus bok är skriven i twitterformat, men har skrivits som vilken annan text som helst, det vill säga inte på twitter. På så vis verkar det lite som att formatet fått sådan spridning att det börjar inspirera folk som inte har något med twittrande att göra. Precis som med haiku, som ursprungligen ingick i ett sammanhang och var anpassad till det japanska språket och kulturen och idag är någon form av världskändis bland versmått, förflyttas alltså formen från det sammanhang i vilket de flesta tweets blir till, redigeras och ”lever”. Jag mailade Magnus för att höra hur han tänkte angående det korta formatet och varför han valt att använda sig av det för att skildra livet som pappa till nyfödda tvillingar.

Hur kom du på att du skulle ge ut dina tweets?

Jonas Gardell samlade sina tweets i boken Har man inget liv får man köpa ett som alla andra. När jag skrattade mig igenom den tänkte jag: Hur svårt kan det vara att skriva en bok i Twitterformat?

Mina tweets var redan från början anpassade för bokform. Varken mina tweets eller jag har varit i närheten av Twitter.

Hur lång tid ungefär lägger du på tweetsen? Sparar du som utkast och publicerar i efterhand, efter att du redigerat de, till exempel?

Jag ville ägna mig åt ett lustfyllt projekt. Låta spontaniteten flöda och försöka att redigera så lite som möjligt. Det tog emot till en början. Sedan härligt befriande.

I regel plitade jag ner tweetsen på papper (eller i mobilen) när de poppade upp i mitt huvud. Senare knackade jag in tweetsen på datorn. Då redigerade jag en del, men därefter rörde jag inte tweetsens innehåll mer.

Några gånger gick jag igenom tweetsen i inbördes ordning. Jag flyttade, strök och la till tweets för att förbättra framåtdrivet i boken.

Skriver du i andra format också? Skiljer det sig åt i så fall?

Jag har framförallt skrivit en del prosa genom åren. Nu ville jag prova på något nytt, Twitterformatet var utmaningen jag länge letat efter.

Jämfört med prosan är Twitterformatet ytligare, enklare och mer kravlöst. Formatet för bokprojektet for fort framåt, det är tacksamt och gör gott för självförtroendet.

Självklart har Twitterformatet också sina begränsningar. Formatet bjuder exempelvis inte läsaren på samma möjlighet till inlevelse som prosan gör. Det blir då klurigare att behålla greppet om läsaren.

Hur kom det sig att du började skriva om att vara småbarnsförälder?

När jag själv blev pappa reagerade jag på att många småbarnsföräldrar målar upp en fin fasad, att de beskriver sin värld i ett rosa skimmer.

Min egen erfarenhet stämmer inte överens med den skimrande rosa världen. Visst är jag på besök i den världen ibland men precis som med allting annat finns det även andra färger i småbarnsförälderns palett.

Jag önskar att jag hade läst en bok, som liknar min egen, innan jag blev förälder. Det hade givit mig en mer avslappnad attityd. Många småbarnsföräldrar skulle må bättre om vi släppte på prestigen, den gör få glada.

Tror du att ditt val att använda Twitterformatet, som är kort och snabbt, hänger ihop med tidspressen i samhället i allmänhet (både att skriva och att läsa tar tid) och den knappa tiden som småbarnsförälder i synnerhet?

Många småbarnsföräldrar känner sig otillräckliga, tidspressade och stressade. Jag vill förmedla de känslorna. I Att vara småbarnsförälder och andra tillkortakommanden talar innehåll och form samma språk och förstärker på så vis varandra. Budskapet blir tydligare.

Twitterformatet kan säkerligen ligga rätt i tiden. Formatet är enkelt att läsa i mobilen. Så fort läsaren har tid över kan han/hon ögna några snabba tweets. Det är också lätt att hoppa i och ur handlingen.

Vad gillar du mest resp. minst med att skriva i Twitterformat?

Det är bekvämt att få formen serverad. Det kan annars vara en tidsödande process att finna formen för det man vill förmedla. Med Twitterformatet vet både läsaren och författaren vad som gäller. Jag uppskattar också utmaningen i att formulera något fyndigt på max 140 tecken.

Nackdelen med formatet ligger i begränsningen, det kan vara knepigt att få fram sitt budskap. Generellt är det nog relativt få budskap som lämpar sig för Twitterformatet. Det riskerar även att tråka ut läsaren, om dramaturgin darrar på manschetten.

Har du planer på att skriva/ge ut fler böcker i samma format?

Jag gillar verkligen att skriva i det livfulla Twitterformatet och kommer troligen att göra det igen. Min närmaste litterära utmaning är dock att skriva en barnbok. Jag skall bara övervinna fruktan, för de kraftfulla kritikerna därhemma, innan jag drar igång…

Köp eller låna Att vara småbarnsförälder och andra tillkortakommanden här.