God eftermiddag!

När vi på Vi värdelösa hösten 2010 valde att presentera vårt ”alldeles alternativa augustpris” hade vi inga tankar på att göra något viktigt. Vi ville bara själva få möjligheten att avgöra vem som skrivit det årets bästa bok. Och så ville vi få in lite poesi bland alla romaner (i det äkta Augustpriset).

2010 års pris gick till Sara Hallströms politik-poetiska diktsamling Torg, korg, eko.

I år ville vi gå ännu längre i jakten på en alternativ vinnare för Augustpriset. Återigen ville vi ge priset till en poet. Men att bara välja ut en av de diktsamlingar som getts ut på de största förlagen och som haft turen att omskrivas på de största kultursidorna kändes inte så roligt. Vi hade länge pratat om hur tråkigt det är att det inte skrivs och pratas mer om folk som ger ut sig själva eller som trycker sina böcker via print-on-demand. Och vi visste att vi själva var skyldiga till det. På vårt eget nätmagasin, Litzine, hade vi inte en enda gång tagit oss för att recensera sådana böcker.

Vi värdelösas alternativa Augustpris 2011 har därför blivit viktigt åtminstone för oss själva. Vi har tagit chansen att läsa andra sorters böcker än de vi alltid gjort tidigare, och blivit väldigt glatt överraskade. Vi känner att litteraturvärlden faktiskt blivit lite större.

I slutet av oktober nominerade vi tre stycken verk. Slagg, av Markus Åberg. Trekant med Djävulen, av Jonas Lindh. Och Som Kristus säger jag BRB och kommer om tre dagar igen av Clara Lund Nilsson (foto) och Sofia Ström (text). Det var tre helt skilda verk och att välja ut ett av dem har känts både konstigt och orättvist – författarna skriver egentligen i tre olika genrer.

Vi har ändå lyckats bestämma oss för ett verk.

Så här lyder motiveringen:

”Med berättarglädje och upptäckarlust vinner författaren över oss till sin sida. Boken är lekfull och finurlig utan att för den skull bli klämkäck och överspelad. Den är pinsam på ett bra sätt. Dikterna känns underligt hoppfulla trots att de bitvis är mycket ångestfulla till ämnet. Vilket förmodligen beror på att berättarglädjen skiner igenom. Efter en första förväntansfull inledning övergår boken i en nästan Öijerdoftande andäktig dödens lammunge, för att sedan verkligen ta fart i dikten ”Anonyma idioter”, vars plötsliga realism blir härligt suggestiv. De vardagsnära fotona fungerar förvånansvärt bra och blir till förlängningar av dikterna. Kombinerade foto- och diktböcker blir sällan lyckade men i den här boken tycks bild och text nästan vara ett och samma. Den vardagsråa stilen i fotografierna kastar ljus över den vardagsråa känslan i dikterna och resultatet blir faktiskt magiskt. Vi värdelösas alternativa Augustpris 2011 tilldelas Clara Lund Nilssons och Sofia Ströms Som Kristus säger jag BRB och kommer om tre dagar igen.”

Grattis Clara och Sofia. Ett stort tack också till Markus Åberg och Jonas Lindh. Samt till alla övriga som har hört av sig. Någon form av pris kommer med brevbäraren.

/Vi värdelösa

Vi är mycket glada över den uppmärksamhet som vårt alternativa Augustpris hittils har rönt och ni är många som har hört av sig, undrat och uppmuntrat. Nu väntar ni förstås med spänning på tillkännagivandet av 2011 års pris. Dessvärre har ett fel smygit sig in i de angivna tiderna. Tillkännagivandet kommer att ske måndagen 21 november – inte den 14:e. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt för detta och hoppas att ni klarar av att hålla er ytterligare en vecka.

Vi ses här på måndag igen!

Har ni ännu inte läst de nominerade verken tycker vi verkligen att ni ska ta och göra det. Trekant med döden kan ni beställa här, Som Kristus säger jag BRB och kommer om tre dagar igen här och Slagg kan ni möjligen få tag i genom att kontakta författaren personligen, förslagsvis via förlaget Om A är B så C.

Nu är nomineringarna till Alternativa Augustpriset klara! De nominerade verken skiljer sig mycket åt och blir på så vis representanter för tre olika grenar inom den alternativa litteraturscenen.

De nominerade är:

Trekant med döden - Jonas Lindh
Slagg - Markus Åberg
Som Kristus säger jag BRB och kommer om tre dagar igen - Clara Lund Nilsson & Sofia Ström

Trekant med döden av Jonas Lindh är en privat och personlig diktsamling med ena foten i bekännelselitteraturen, andra i den expressionistiska. Den gestaltar också behovet/livsnödvändigheten att uttrycka sig – här genom poesi. Slagg av Markus Åberg är ett tudelat experimenterande med litteratur. Den är handgjord, utgiven i begränsad upplaga och distribuerad till vänner. Texterna är formmässigt experimentella, innehållsmässigt sökande och oinställsamma. Som Kristus säger jag BRB och kommer om tre dagar igen av Clara Lund Nilsson och Sofia Ström är ett projektarbete med dikter och fotografier. Den tar sin utgångspunkt i skolan, Internet, vardagen, och blir genom sin blandning av foto och dikt ett alternativ till den annars så stillastående, duktiga och pretentiösa svenska poesiutgivningen.

2011:

Bildäck exploderar, hundar ylar och dör, pensionärer håller sig inne. Allt på grund av värmen. Jag sitter på balkongen, med utsikt över en lummig English Garden, och sippar på ett glas isvatten – det går knappt att dricka annat och nu väntar en ökad värmebölja – medan jag bläddrar igenom några dikter av Annie Katchinska. Och tänker: när kommer hennes debut? Alltså hennes första fulla diktsamling? Londons, ja Englands mesta it-poet slog igenom 2006 när hon blev en av Foyle Young Poets of the Year (och att hon blev det igen 2007 gjorde henne knappast mindre spektakulär) och sedan dess har hon upphaussats och omskrivits, diktat och publicerat litet här och var.

Hon är född 1990, man gör en grej av det här, ungt och fräscht, och är en av inte alltför många nya poeter som faktiskt rönt en del uppmärksamhet. Något annat man gör en grej av är hennes ryska arv, studierna vid Cambridge och hennes delaktighet i Pomegranate. Självklart har Faber&Faber slutit sina värnande armar kring henne, hon är nummer sex i serien New Poets, vilken trycktes 2010. Tyvärr inget nytt material, det är samma dikter som cirkulerat i tidskrifter, florilegier och på bloggar. Om man vill kan man småle lite åt det, att hon redan har en samlingsvolym. Men dessa 16 dikter är inte nog – jag vill ha mer!

För när hettan sjuder smältdegeln över British Gas alla spisar, bläddrar jag vidare och beundrar hennes språk. För inget beskriver bättre den försommarhysteri och post-vigselstämning som råder i London just nu, än vykortskildringen ”Summer in the City”: ”There must be others who notice / rain-beaten cafe tables and secluded spots in parks / where someone is missing, who pass through a square remembering / its Legoland equivalent”. De grumliga vattenpölarna och eviga rondellerna ses med rödskimmer i blicken. Smutsen lägger sig runt vackra vyer och ramar in sceneriet. Avgasridån sänker sig framför turisterna och storstaden fylls av tutor och nattmusik, i avlutningen ”Everywhere I go I hear brass bands”

Som mycket så kallad ”ny, ung poesi” låter Katchinska det urbana landskapet blomma upp i sina dikter. I ”Labyrinths” skildras tunnelbanans skyddsänglar; de som sopar rent rälsen under natten, samlar hårbollar och tappade persedlar. ”It’sa living – / the tunnels lined with wispy human carpet”. Provokativt och ärligt, men inte sökt, träffar Katchinskas bilder som tunnelbaneluften ansiktet – omöjligt att avgöra om det är en uppfriskande fläkt eller en kvalmig bakteriebärande bris och dikten avslutas:

And dreams of turning in the serpentine dark,

peering through tangled clouds: holding up brown, red, blond

handfulls, to cry, ’Look, you left this at Blackfriars, you

who stand there on – what is it now? – Thursday morning, who never

give yourselves to strangers, not in sharp electric light of day.

Can you hear me? Are you OK’

I närmast karnevalisk impression berättas historier och skildras livsöden i gathörnsjazzens anda. Hennes tilltal kan liknas vid Patti Smiths, det finns en tilltufsad ömhet bakom all cynism. Den mesta av hennes tidiga lyrik – den som hon vann Foyle med och som man kan hitta på bloggar runt om kring på Internet – är den Allmänna betraktelsen. Katchinska observerar vardagens abnormaliteter men förvränger aldrig berättelserna till de om sotarpojkar, svavelstickor, spelmän eller fifflare på taken. Karikatyrerna omvandlas till riktiga människor, de man ser längs tunnelbanans kaklade gångar och i rulltrappans motsatta riktning, tiggaren man vägrar registrera men ändå känner igen. Eller som smutsen under naglarna som man inte förstår hur den hamnade där.

Strävheten verkar dock gå över med tiden och Katchinska förflyttar sig från det offentliga rummet till det privata. De senare dikterna – de man hittar hos Faber&Faber och i andra antologier – har en utpräglat individualistisk centrering. De namnlösa vålnadernas gruvliga generalitet har bytts ut mot diktjagets specifika begär och brister. Dessa särmärken, som för all del är minst lika generella, blir genvägar tillbaka till familjära och trygga. Nostalgin i ”Toni Braxton” urladdas från en musikalisk reminiscens till ett etnobiografiskt spörsmål under bordet på föräldrarnas fest och i ”Too Many Storms” är det faderns bibliotek som krossar tron på en evig barndom:

I read his books in secret,

thumb the pencil-scratched footnotes

he keeps me awake with. In them,

children have wings, monsters are conquered

by other monsters, men who look like my fater

line their wrists with stars and everywhere

there is furious physics,

a sense of time running out

talk of splintering ships.

Katchinska kan också lämna betongblockens fotavtryck för mer semimytologiserande verser där hon plöjer genom det ryskortodoxt strikta och leker med tattarestetiken harlekinfärger. ”She let me watch her / practesing somersaults on Sunday afternoons; let me / hold her but whispered that a woman’s body was // a natural deformity”. Hon pekar hela tiden på det billiga, det plastiga, men mer som ett alternativ än som tadel. ”All colours hurt.” blir diktens sentens.

Än är produktionen för liten för att egentligen statuera tematik så som jag gör. Än finns inte mer än vad som skulle kunna bli en kort, kort diktsamling. Så jag väntar fortfarande på att något nytt ska dyka upp ur sommarcitys dis. Lugnet har legat över staden som ett tunt lager kiseldamm. Kate fick sin prins – en fest för hela nationen, dans på gatorna, inte en sur min, processioner och vimplar – men det enda som är kvar nu är upprördhet, demonstrationståg, skattekriser, isländska vulkaner och den där angenäma doften av varma avgaser. När alla helgdagar tog slut begav sig alla Katchinskas karaktärer ut på gatorna igen, efter korta möten med familjen.

Kanske är det så, de starkast lysande stjärnorna brinner fortast, dagsländor och allt det där, men jag hoppas verkligen inte det. För tystnaden skulle dränka storstadsbullret.

Värmens täta väggar kapslar in oss alla och det är bara turisterna som har högre tempo än styrfart. Hundarna ylar efter regn och jag kan inte låta bli att dra en parallell till Tom Waits ”Rain Dogs”. Inte bara i det krassa storstadslandskapets, för det finns en törstande vilsenhet i dikterna, som en dramatisk ironi. I min liknelse handlar det om vad som händer då hundarnas önskan slår in: störtskuren som sköljer bort alla doftspår hundarna inte hittar hem. Precis som Waits regnhundar. Och kanske bör jag tänka så, att det går att vänta ut hettan, att det är bättre om poeten får ta sin tid så jag inte stöter på något jag inte känner igen, så jag inte blir besviken. Jag hoppas att Katchinska gör som alla londonbor och bara ligger lågt ett tag, för att inte bli utbränd.

Ett sista smakprov ska ni få, här är dikten ”VAMPIRE” i sin helhet:

Oh my love my little jug of grape juice don’t tell me there’s a time and a place,

and don’t tell me your weepy tale of the clearing you found, with the archways and nets

and the wildlife pressing scrambling up, where every spike and thorn was your mother

or father and the yadayada yellow and green light made you sick.

Now come, now come, let me take you, let’s go back –and I hope we’ll see it,

the stone bird hanging upside down on a rope dirty and featherless swinging in a wind

that shocks your mouth to a perfect red star I can eat.  And I promise to keep you alive

should your heart make a noise and spin into bats. Give me your neck. I tell you any air

you drink in my presence will burn like a beast.

Spanarna
Det finns en invaggande trygghet i att lyssna till rösterna från en omistlig panels diskussion om all världslighets ovärldslighet. Med beundran och, ska erkännas, viss avundsjuka lyssnar jag på teorier, insikter och nonsens, upp delat i tre exempel och en slutsats. Om bara livet vore så enkelt.

Ogräs
Vad jag märker när jag är i mindre städer, såsom Göteborg men även Stockholm, är gatstenens, husknutens och rabattens oinbjudna gäster. Om det beror på blytunga avgaser eller nitiska trädgårdsmästare och fastighetsskötare vet jag inte, men i London är ogräset svårspårat. Parker och rabatter är analt uppstyrda – förvisso finns det en skönhet i det likväl – att jag undrar om det finns anledning till oro. Vad rensar de ut härnäst?
Om du inte förstår vad jag menar råder jag dig att lyssna till Rosornas krig (ursäkta Spotifylänken men jag fann ingen annan utväg).

Syren/Siren
Påtaglig är tystnaden. Till och med utryckningsfordonen tutar ursäktande ”förlåt, men vi vill komma fram” och buskarna prunkar med klasar. Ja, i det högljuda London är saftblandare ett så trivialt inslag att de knappt märks. Och – det kan icke bero på klimat – syrenbusken lyser med sin frånvaro. Visst finns där en eller annan blomma och när man står vid övergångsstället kan man höra ambulansen, dock är de bara det bara ett uttryck för den gamla devisen regel-undantag.