För ett år sedan vid precis exakt den här tiden var precis exakt allting annorlunda. Mina canvasväskor var fyllda med femton olika böcker som alla handlade om Virginia Woolf och jag bodde i ett hus som hade ett enormt, kallt kök med två engelsmän och en irländska. Mitt rum var pyttelitet, sängen tog upp praktiskt taget allt utrymme och jag hade lila gardiner, lila sidenlakan och en röd skivspelare som var det första du la märke till när vi satt på min säng och drack té för första gången. Det var en ljummen kväll i april.
Det märkligaste av allt är att jag inte alls var säker på om jag verkligen ville ha mer av dig efter de två första gångerna vi sågs. Du var så reserverad och i kontroll hela tiden, jag undrade vad som fanns bakom den väggen som du hade byggt upp. Sedan släppte allting, och du sa att du ville att jag bara skulle vara din. Jag såg dig klart för första gången och hela sommaren var jag din, vi låg i gräset framför paviljongen och läste högt för varandra, vi dansade nakna till Jens Lekman i ditt sovrum, vi cyklade på min barndoms gator i Sverige och åkte tåg över halva Europa.
En ljummen kväll i november åkte väggen upp igen och jag var inte längre din. Vi höll om varandra och grät, och du stannade hos mig hela helgen och strök mig över ryggen medan tysta tårar bara föll och föll. De fortsatta falla efter att jag stod vid busshållplatsen och såg dig försvinna bort ifrån mig, för alltid. Jag grät mig själv till sömns, jag vaknade och grät, jag lagade frukost och grät, lämnade den oäten. Jag grät vid mitt skrivbord på jobbet, på bussen, på gatan, på julafton.
Jag kysste två andra, en på regniga nyårsaftonen och en annan på en ljummen kväll i januari. Tomheten fortsatte dock att eka av dig, av ditt skratt, din lukt och av alla drömmar om vår framtid tillsammans. ”Du ska se att det snart egentligen bara är ensamheten som är det jobbiga. Personen i fråga har man typ glömt,” sade min kloka vän Linus och äntligen börjar de orden kännas sanna. ”Men det går över också, jag lovar.”
Det var en ljummen kväll i april, när jag insåg att det inte gjorde ont längre. Det hade gått över. Mina väskor är nu fyllda av många olika slags böcker och jag bor någon annanstans. Jag kommer att stanna i den här staden tills sommaren är slut, och sen packar jag ner min röda skivspelare och drar vidare. För trots att det har gått över så vibrerar luften av din närvaro här vid kusten och Brightonvinden drar med sig din svaga doft av tvättmedel och vanilj, som gör det lite svårare att dra efter andan. Så när hösten börjar göra sig hörd är det dags för mig att skriva en ny historia. Så att en ljummen kväll oavsett månaden inte längre framkallar gnistrande minnen av dig. <3
Imorgon ska jag jobba i fyra timmar för att sedan ta tåget till London och den fina bruttan på bilden, Lisa! På måndag morgon tar vi nämligen våra väskor och åker till New York City. Så vi hörs om lite över en vecka igen, för jag kommer att vara för upptagen med att gå på teater, äta fina middagar och dricka drinkar på rooftops i Brooklyn. Tills dess, au revoir! <3
Härlig start på helgen!
