Jag kan inte stå än mindre sitta – om erotisk folklore som vanlig litteratur

I Åtskilja och Förena (en bok) finns ett kapitel som heter ”Suktande pigor och finurliga drängar”. Det är skrivet av Inger Lövkrona och handlar om erotisk folklore i ett förindustriellt Sverige. Till kapitlets förtjänster hör att hon citerar friskt bland visor och verser som hon grävt fram ur de svenska folkminnesarkiven, och på så sätt skildrar en annan sida av den svenska litteraturhistorien än den man är van vid att läsa. Dikterna som Lövkrona citerar är skitiga, direkta, öppna och dåliga. Lite som bilden man har av bondesamhället i stort (vilket i sig är ganska intressant och borde gå att göra en hel del framfusiga poänger av). Det är amatörlitteratur när den är som om inte bäst så i alla fall väldigt bra. Ett exempel på en fyrarading som citeras: ”En gammal man, krassliger han/ han knullar sakta och illa./ Händer och fötter rörer han,/ men röven håller han stilla.”

En annan dikt som Lövkrona citerar är den som man ibland stöter på under titeln ”Kärringa i Värmland” och liknande. Det är oklart vem som är upphovsman; ofta hävdar man att det är Gustaf Fröding, poeten, men det är inte helt säkert (Bengt af Klintberg, som borde ha koll, tror till exempel inte det) och Lövkrona har hittat sin version i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. I den här essän tänker jag använda mig av den dikten som exempel på den kraft som finns i amatörlitteratur, även om det skulle vara Fröding som ligger bakom. Ja,ja – här är den i sin helhet:

 

”Jag känner en kärring som hade en ko
och en oknullad dotter tillika
I Värmland i skogen ho bodde i ro
med koa och dottern Fredrika

Men så en dag blev kossan kåt
hon ville till tjuren kan tänka
Det rörde kärringen nästan till gråt
ty kåt var hon själv stackars änka.

Så ledde hon Grilla så långt i ett rep
till herrgårdstjuren så stilla.
Och kuken på tjuren med näven hon grep
att styra in den i fittan på Grilla.

Och kossan hon bliga och blängde på sne
och Mulle han jucka och knulla och sve.
Och kärringen nästan misste sitt vett
och håret på fittan hon klöste och slet.

Jag tror bestämt att det här gör mig sjuk
det kan inte hjälpas jag måste ha kuk.
Jag kan inte stå än mindre sitta
jag tror bestämt djävulen rider min fitta.

En luffare på vägen drog
nå, nå, tänkte gumman han hjälper mig nog.
Hon hoppa och tjöt och vifta och tjöt
kom hit får du knulla ditt helvetes nöt.

Och luffaren han kaste bå käpp och sin säck
och kuken ur byxorna slet.
Sen knulla han gumman så röven sprack läck
och på luffarens taska hon sket.

Då gumman kom hem och i stugdörren klev
en glädje stor utan like det blev.
Ty arshålet på Jonas i Norrgården hon såg
där ovanpå flickan i sängen han låg.

Kör in han te rota så inget blir spillt
och knulla ifrån dig sa gumman så milt.
Sen drog hon upp särken och klappa sin buk
nu haver båd jag och de mina fått kuk.”

Ibland glömmer man bort att litteratur inte har något att göra med förlag, kultursidor och boklådor. Litteratur är text som skrivs ner för att läsas, varken mer eller mindre. Den är något som människor sysslar med och som man via fenomen som just de ovan valt att göra ekonomi av. Den ’professionella’ litteraturen är inte i egentlig mening avgränsad ’amatörlitteraturen’.

Berättaren i ”Kärringa i Värmland” skildrar en änkas, en dotters (Fredrika) och en kossas (Grilla) dånande trånader. Under diktens händelseförlopp förlöser den fysiska kärlekens manifestationer varandra, likt diktens alla rim flätas ihop och hämtar kraft ur sina närmast föregående. Det blir en kraftfull och expressiv tolkning av livet på landet, som samtidigt bär drag av hallucination. Som läsare ställer man sig frågan om det utspelas på riktigt, eller om dikten blott gestaltar drömhägringar uppståndna ur den kvinnliga tillvarons ökentorka.

Stilen i dikten är direkt och drastisk. Men också privat: det finns gott om smala stilgrepp som exempelvis namn (Fredrika, Jonas i Norrgården), grovt språk (arshålet) och dialektala uttryck (”nu haver båd jag”).  Som litteratur spaltar dikten upp en egen fåra i litteraturhistorien, och inte bara på grund av att den tar avstånd från finlitteratur. Den har en egen kraft i sig som borde kunna inspirera till texter med banala, erotiska ämnen, till dagdrömskonst, till fyllig fantasi och dräpande rim. Jag kan tänka mig att dess inflytande varit stort – jag såg till exempel liknande texter bland säkert hälften av mina då femtonåriga tjejkompisars profilsidor på Lunarstorm i början av 00-talet.

I antologin Svensk Dikt, sammanställd av docent/professor Lars Gustafsson, presenteras poesi ur den svenska litteraturhistorien, från trollformler till nutid. Det är en mycket populär serie, som kommit i flera utgåvor och används inom litteraturvetenskapen på högskolor och universitet. En liknande bok är antologin Vår klassiska lyrik. Från ballader till Karlfeldt. , sammanställd av docent Germund Michanek. Anledningen att jag skriver docent är för att det lustigt nog står så på böckernas omslag. Anledningen att jag skriver lustigt är för att förlagen försöker bevisa bokens kvalitet via en expertstämpel, likt en tandkrämsreklam.

Något som de båda antologierna har gemensamt är att de ger uttryck för evolutionstankar – de presenterar dikter i kronologisk ordning, en uppställning som tycks påvisa litterär utveckling, från äldre och sämre diktning till modern och bättre. Och för de allra äldsta dikterna, det vill säga samlingarnas första, gäller att de är anonyma. De har inget med författaryrket att göra, utan är texter ( trollformler/besvärjelser, ballader, predikningar, med mera) som traderats och bevarats och nu får gestalta det förindustriellas litteraturkultur. Ju längre in i antologierna man kommer, ju mer professionellt blir det, och ganska snart försvinner helt bidrag från den amatörskrivande, namnlösa pöbeln. Ett resultat blir att amatörtexter inte verkar ha spelat någon betydande roll för människor, eller ens influerat författare, på nästan fyra hundra år.

En av de tidigaste författarna (men alltså inte texterna) som presenteras är Lars Wivallius. Wivallius föddes som Lars Svensson och kom från Vivalla. Han läste på Uppsala universitet ett tag, flackade runt i Europa ett tag, satt i fängelse ett tag, och så vidare. Wivallius brukar kallas den första svenska poeten, och vad som menas med det är alltså en första ’professionell’ poet. Mest ihågkommen är han– vid sidan av sitt äventyrliga kändisliv – för sin naturlyrik, i den här stilen:

”En torr och kall vår gör sommaren kort
          och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
         och en liten glädje oss giver.
         Sol varma, förbarma!
          Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.”

Inte dåligt förstås. Personligen anser jag  emellertid att en dikt som den översta har lika stor del i en antologi över svensk diktkonst genom åren, som Lars Wivallius har. Åtminstone för att statuera ett exempel över hur omväxlande, viril och mångskiftande den svenska litteraturen – och svensken/svenskan – är och har varit. Det handlar inte om att lyfta in erotiken i litteraturhistorien, för den finns i hög grad redan där, från Fröding till Lars Norén, utan att lyfta upp det amatörmässiga och privata till samma scen som det professionella och offentliga. Människor är ju trots allt amatörer när det kommer till det mesta – våra personliga expertområden är få – och det amatörmässiga och lekiga borde ha en naturlig plats i vår konsthistoria; inte bara i vår idé- och lärdomshistoria. Att skriva fungerande spex är också det en konst, som man måste ta sig an med samma uppmärksamhet som när man skriver om blommor och bin.

”Kärringa i Värmland” är som en liten novell och det poetiska består främst i de sexuella ordvalen, som är starka och till stor del bygger på överraskning. Åtminstone är det så jag tolkar det idag: om det låg något spännande i att namndroppa könsorgan på den tid då texten blev till vet jag inte, men mycket talar för det. Dikten är ju uppbyggd kring rimmen, där de så viktiga slutklämmarna ligger, och vilka innehåller såväl ”kuk” som ”fitta”. Om det inte legat någon form av nerv i dessa ordval hade de förmodligen inte använts som slutrim. Också amatörpoesi – kanske till och med i större grad än professionell poesi – måste nämligen tangera något som bränner till för att kännas. Och ”kuk” och ”fitta” verkar ha fungerat fint för att uppnå den effekten.

Är dikten bra? Det är som bekant upp till var och en att avgöra. Själv tycker jag inte att den är dålig. Sex är en del av livet. Det påverkar ens tankar och känslor, och något av den frustrationen som uteblivet sex kan ge upphov till tycker jag att dikten fångar. Det är en rolig och underhållande dikt, som på något sätt ändå rymmer ett stråk av svärta, i brist på bättre ord. Gott så.

Carl Lindsten

Bookmark the permalink.
  • Svenne02

    Trevlig läsning så här på lördagsmorgonen när solen skiner och allt känns bra!