Det behärskade våldet och dess adaption

I

När barnaga förbjöds i Sverige var det som första land i världen. I Australien är det fortfarande tillåtet med fysisk uppfostring, men lagen är luddig och en vuxen som bär hand på sitt barn kan åtalas. När en person slår en väns, bekants eller främlings barn uppstår ännu större förvirring i social kodex och lagstiftning. Inte bara kan det vara förvirrande för de som är uppväxta i ett land som anser barns rättigheter viktiga, det är också grunden till  Christos Tsiolkas prisbelönta roman The Slap.

Under en fest med familj och vänner tröttnar en av de vuxna gästerna på en, i hans ögon, ouppfostrad pojke och när fyraåringen attackerar hans egen son med ett kricketträ tappar han behärskningen. Smällen han utdelar upprör självklart pojkens föräldrar, några vittnen och myndigheten som inblandas, men den slår också upp ett jack i relationerna mellan alla närvarande. Men själva slaget och anmälan som följer är bara en liten, om än förlösande, del i The Slaps omfattande familjelivsanalys. När Tsiolkas ställer detta övergrepp i centrum för sin roman släpper han lös en hord av fördomar och stereotyper, alla stöpta ur karaktärernas innersta. I åtta kapitel, ur åtta olika personers perspektiv, följer vi vad som händer, eller vad som inte händer, då en fullvuxen man slår en pojke.

Förvrängandet av omständigheter sprider sig som en smitta i festdeltagarnas minnen; ingen, från världsfrånvänd tonåring till käppkonservativ pensionär, står oberörd. Hur författaren, trots berättelsens konsekvens och verkan, skildrar hur ingenting egentligen förändras är stilmässigt intresseväckande, men främst en obehagligt klarsynt beskrivning av den nöjda medelklassens status quo. Allt rörs upp till ytan, stormar runt som skum på vågorna, för att sedan sävligt sjunka till botten igen, som en brustablett en utarbetat karriärist tar för att symtombehandla stress och huvudvärk. Diskussionen om barnuppfostran är en ytlig beröringspunkt för det multikulturella samhället författaren vill skildra. Nationella olikheter är bara uttryck för karaktärernas oförmågor att hantera sina reaktioner.

2000 slog perspektivromanen White Teeth ned som en brevbom i alla kulturredaktioners internpost. På en våg av multikulturell kris red författaren Zadie Smiths in i den nya millenniets första årtionde med en nya analys av ett Londons assimileringstillstånd. Som en pastisch på artonhundratalets familjekrönika väver Smith samman den multikulturella Metropolens klasskluvna livsöden under några decennier. Hon blev hyllad som geni på bägge sidor av den postkoloniala gränsdragningen. Just likt Smith låter Tsiolkas karikatyrer och klichéer vara uppvärmningen för den intrikata identitetsproblematiken där folk aktivt värnar om sin kultur men någonstans på vägen glömt bort vad den kulturen är. På många sätt är The Slap en australiensisk White Teeth om och för medelklassen.

Våldet blir den yttersta symbolen för att inte kunna kontrollera sina handlingar – en odräglig pojke som inte förstår konsekvensen av sina gärningar, men också alla vuxna som förstår men ändå inte kan hindra sig själva – och för att inte kunna styra sina egna tankar, i villaidyllen där känslorna domnas av medelklasmissbruk, BBQ och receptbelagda piller.

II

En parentes. Till hösten ska den australiensiska public servicekanalen ABC1 sända en TV-adaption i åtta avsnitt. När jag läser det kommer jag att tänka på artikeln ”Den förlösta blicken” i senaste 10-TAL. Där slår Stefan Helgesson ett slag för litteraturen, i dess kamp mot andra, mer kommersiellt gångbara, medier. Inte för att han ställer de i direkt opposition, utan uppmärksammar bara litteraturens säregna berättarförmåga. Han nämner den så kallade Mad Men-debatten och Jonas Thentes DN-artikel (26/5-10), där Thente menar att TV-seriens överläge gentemot romanen är att den kan vara detaljerad utan att vara tjatig:

 

Det är det första som slår tittaren: kedjerökandet, cocktailmumsandet.

Sådana tidstypiska detaljer kan helt enkelt inte återges i en roman. Det hade blivit både tjatigt och övertydligt att skriva sådant som ”… sa han och tände en ny cigarrett”.

Och det ständiga hostandet på morgnarna hade irriterat på samma sätt i en roman.

 

Detta må vara sant, men inför den stundande filmatiseringen av The Slap kan jag inte låta bli att reflektera över textens fördel. Mina tankar baserar jag i det faktum att läsaren får följa en karaktär per kapitel. Dennes medvetande står i fokus och man följer associationsbanor och ageranden om vart annat i ett förenklat stream of consciousness. Effekten Tsiolkas skapar står i kontrast till hur man har möjlighet att gestalta berättelsen i ett visuellt medium. Här är risken istället att mediet kastar om förutsättningarna, i motsatts till det Thente tar upp. Istället för att läsa vad den grekiska invandraren tänker om den kaukasiska australiensaren måste dennes associativa aggression oraliseras. Karaktären måste ventilera sina tankar i dialog- eller monologform, och med tanke på hur mycket av The Slap som utgörs av den inskränkta tankens utveckling kommer mycket av de demografiska och antropologiska fördomarna att försvinna. Dimensionerna är inte kompatibla.

Zadie Smiths White Teeth har också dramatiserats, det blev väl helt okej. Lyckas ABC1 fånga hälften av bokens invecklade psykologi kommer det dock bli en utmärkt skildring av en nations splittrade identitet.

Bookmark the permalink.