En sommarroman som förutspåtts inflytande

I början av mars listade BBC:s The Culture Show tolv av de mest lovande debutanterna att representera 10-talets litterära våg. Det är en brittisk tradition att försöka förutse vilka berättare – för det rör undantagslöst den prosaiska berättelsen – som kommer att färga kommande decennium. Sensommaren 2010 publicerades Boxer, Beetle, den då 25-årige journalisten, kritikern och bloggaren Ned Beaumans förstlingsverk. Han utsågs till en av de tolv bästa, nya romanförfattarna.

Hur blir då en debut tongivande? Ska man tro TV-programmets panel handlar det främst om förmågan att skapa en historia: och det vet Beauman hur man gör. I retromodernistisk imitation sväller en intrig upp likt bilden på en ballong, fantasieggande oproportionerligt. Instängd på sitt rum med persiennerna fördragna sitter Fishy – som heter Kevin Broom men har fått sitt smeknamn på grund av en oerhört sällsynt men illaluktande metabolisk åkomma – inloggad på Internetforum, för folk som köper och säljer nazityska samlarföremål, då telefonen ringer. Det är hans uppdragsgivare som vill att Fishy ska besöka en leverantör som gått under jorden och snart finner han sig mitt i en pseudoakademisk, postironisk deckare.

Mer än åttio år tidigare, i mitten av 1930-talet, har den unge Dr Erskine tröttnat på att samla skalbaggar. En seglivad dröm att utveckla sina teorier kring rashygien och antropobiologiska experiment driver honom till östra Londons slum och, mer precist, omklädningsrummet hos den tonårige, judiske boxaren Seth ”Sinner” Roach. Men Sinner är inte det minsta intresserad av dylika forskningsprojekt. Han har fått smak för det bohemiska levernet, gin och pederasti.

Förvisso kan man diskutera vad som egentligen skapar trenden och om det inte i själva verket är just utnämnandet till inflytelserik som gör en roman just inflytelserik. Snabbt kan man konstatera att med inflytelserik inte menas nyskapande. Boxer, Beetle erbjuder ingen innovativ utveckling av, eller för den delen reaktion mot, 00-talets litteratursyn. Den grändskitiga mellankrigsskildringen leker med den neomodernistiska realismens bakåt-, framåt- och sidoblickar. Kanske ändå med litet mindre invecklad intrig än vad andra unga framtidsförfattare, som Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer, brukar applicera på sin tidsfiktion. Nuets Fishys inblandning i mord och skattjakt, och det nördiga mytologiserandet kring nazistskrönor, utvecklas allteftersom Dr Erskines och Sinners öden sammanflätas. Men all litteratur måste inte förnya för att vara intressant, eller som i det här fallet spännande. Konventionellt och skickligt sveper Beauman sin golvmopp för att svabba upp i narrativets skrymslen och lämnar blöta fläckar för våra tre antihjältar att halka på. Bland de diskreta små sensmoralerna kring getrifiering och stadsplanering växer skildringen av drömmaren från slummen, arbetargrabben som blickar mot the Land of Free. I sanning rör det sig om en mustigt, omåttlig skepparhistoria. Vokabulären och språkbruket är så konkret i sin metaforik man nästan tror att det är en retorisk sarkasm. De nätta intertexterna viskar hårdkokt seriehjälte, välfabu- och formulerat, samtidigt som berättelsen utvecklas till allt annat än ett hjälteepos. Ledtrådarna känns lika slumpartade som precisa när Beauman flörtar med rådande superhjälteuppsving. Trots en överväldigande grabbighet, som man i viss mån också kan tillskriva genren – om jag tillåts generalisera kring nörderiet med tillhörande jargong – och Fishys maniska reflektioner kring att lukta fitta men att aldrig få någon dito, har textens unkna pojkrumsstank vädrats ur. Kvar finns bara ett pikant os. Anledningen till att jag kan tycka att berättelsen snubblar över sina pseudomaskulina fötter är avsaknaden av den blonda skönheten i nöd. Inget kjoltyg dundrar in på privatdetektivens rökiga kontor, ingen förrädisk förälskelse förmörkar Fishys fortsatta forskning. Vad jag dock bör tillägga är att Beauman inte heller arbetar med utvecklade kvinnoporträtt.

Journalisten Beauman sätter sina insnöade avtryck denna precisa men också väldigt typiska debut. Ibland funderar jag på ifall han sitter inne på någon debutanthandbok, för det är som om han följer ett drinkrecept. Jag kan roa mig med att sitta och pricka av alla ingredienserna. Andra världskriget, check. Homosexuell identitetsproblematik, check. Driften med den enfaldiga överklassen vars karaktärer alla lånat drag av den brittiska aristokratins mest kända ansikten, check. Den metaironiska kommentaren att skriva in sig själv i en ytterst förbigående scen, check. Med det ska också nämnas att det blir en smakrik cocktail, eller ginväg som resulterar i imponerande handbromssvängar och antitetiskt bildspråk: ”This morning light peeked in through the windows of the mortuary, pasty and trembling like the sort of ghoulish little boy who would rather see a dead girl than a naked one”.

I mina ögon följer, snarare än skapar, Beauman en trend med sina nördhyllande serietidningsanspelningar. Men som sagt kan man inte utgå från inflytelserikt är synonymt med innovativt, och vice versa. Och det är inte bara i Storbritannien man ropat efter fylliga berättelser att drunkna i. Eskapismen och eskapaderna blir några väl spenderade timmars verklighetsflykt. Nydanande eller inte, Boxer, Beetle är en bok att läsa, en solig dag, instängd på sitt rum med persiennerna fördragna som man gör med Fantomen eller en Dick Tracey-historia, eller möjligtvis under parasollet på Gran Canaria, sippandes en gintonic.

Bookmark the permalink.