Den redaktionella kampen – om korrekturläsningens värde

En God bok är i allas intresse. Författaren investerar sin trovärdighet; förlaget, eller ska jag säga utgivaren, investerar sitt kapital; läsaren investerar sin fritid; ja, vill man vara dramatisk kan man säga att samtiden investerar sin plats i historien. Och investerar betyder som oftast: riskerar. Vad en God bok är kan man dock diskutera, men det är ett alldeles för stort tvistemål för att jag ska våga ta mig an det här och nu. Istället tänkte jag följa upp de där tre första investeringarna: trovärdighet, kapital och fritid. Platsen i historien lämnar jag åt de mer vetenskapligt bevandrade litteraturteoretikerna.

En tendens till diskussionsämne jag snubblat över denna sommar är redaktörens, eller ska jag säga korrekturläsningens, allt mer vacklande roll. I mitten av juni publicerade the Guardians bokbloggare Harriet Evans ett inlägg om hur självpubliceringens möjligheter förändrat synen på förlag. Många författare anser sig nu klara sig utan förläggare. Det Evans vill lyfta är även om behovet av förlag minskar kvarstår behovet av bra redigering. Ungefär samtidigt läste jag, i Filters juni/juli-nummer, Joanna Wahlstens artikel ”Sämre bokstäver, bättre siffror” – en redogörelse av den svenska bokmarknadens förskjutning. Trenden pekar åt att fokus läggs på de rent marknadsföringsmässiga aspekterna, medan färre redaktörer tillsätts. Detta i takt med att det ges ut allt fler titlar.

Artikeln tar sin utgångspunkt i Carl-Michael Edenborgs uppmärksammade blogginlägg om romanen Strindbergs stjärna. I korthet är förläggaren Edenborg upprörd över romanens bristande korrektur. Eller inte bara upprörd, bestört: ”Bonniers är Sveriges rikaste förlag. De tycker tydligen inte att de har råd med språkkunniga korrekturläsare. Det här är en skam för vad som i allt för mångas ögon fortfarande är en symbol för litterär smak och traditionstyngt förlagsarbete: de gav ju för helvete ut Strindberg osv osv”. Citatet, och det lätt raljerande inlägget, har ekat genom etern de senaste månaderna och betonar en modern problematik i en modern värld. Carl-Michael Edenborg, som ofta är medvetet jobbig, gapig och provokativ men sällan kommer med ogrundade uttalanden, poängterar i Wahlstens artikel att Bonniers avlåtigt att kommentera. ”De skäms naturligtvis något fruktansvärt” säger han, men är också noga med att påpeka att det är korrekturläsningen som är dålig. Någon värdering kring själva romanen, som är Jan Wallentins debut, avstår han från.

Vidare lyfter Wahlsten hur litteraturkritiker i olika samman under våren har efterfrågat bättre redigering. Diskussionens illustrerande topp är det faktum att Stieg Larssons Millennium-succé ratades av sju-åtta förlag i Storbritannien och lika många i Amerika, innan ett reviderat manus blev aktuellt. Att skylla utdömandet på en britsfällig översättning går inte, då det uppenbarligen ska ha varit handling, retorik och dialog som satt flest käppar i hjulet berättelsen. Trots detta säljer sviten som smör. Tydligt är att en viss typ av bokmalar anser att litteratur och språkbruk är starkt sammanbundet, men frågan är, som Joanna Wahlstens cyniskt konstaterar, om det spelar någon roll: ”läsarna köper uppenbarligen böckerna”.

Nu tillhör Millennium-trilogin en särskild genre. Deckare är inte kända för varken lingvistiska kvaliteter eller nydanande skildringar. Att nöjesläsare, om man nu kan kategorisera en läsarkrets så, väljer spänning, igenkänning och framför allt avkoppling framför språklig korrekthet bör inte påverka bokbranschen avsevärt och att Strindbergs stjärna, som faktiskt lanserats som en spänningsroman, uppenbarligen brustit i korrekturen kan möjligt anses som pinsamt men långt ifrån alarmerande. Vad jag dock reagerar på är Susanna Romanus uttalande i samma artikel: ”[N]är det gäller rena ändringar och redigeringar kommer man som förläggare och redaktör till en viss punkt då man inte kan ändra mer. Det är ju författarens bok och författaren som bestämmer”.

Här skulle jag vilja sticka in en liten anekdot jag tagit del av. Jag var på en föreläsning med Calle Brunell. I maj kom hans debut, Brev från en bruten horisont, och med anledning av detta berättade han litet om från-utkast-till-utgivning-processen. När han för ett antal år sedan ansåg sig vara klar med sitt manus kontaktade han flera förlag och fick napp på ett av de större. Väl på sitt första möte fick han reda på att han var tvungen att ändra närmare hälften av berättelsen. Han hävdar att det var i det ögonblick han insåg varför det finns förläggare. Kanske var det nervositet, kanske var det prestationsångest, men Brunell misslyckades med att förnya texten. Själv menar han att misslyckandet bestod i att han inte gjorde någon förändring alls, och så småningom tappade han kontakten med förlaget. Efter några år, några nya manus och några refuseringar träffade han en bekant på det lilla, men framgångsrika förlaget Gilla böcker. De skulle nu bredda sin utgivning och var intresserade av samma manus han tidigare misslyckats med. De ställde också samma krav: skriv om närmare hälften. Omständigheterna tillät honom denna gång att fullfölja sitt projekt och boken finns nu i handeln. Enligt honom själv hade den aldrig gjort det om det inte vore för en redaktörs skarpa och röda blick och penna.

I Wahlstens artikel låter det nästan som Romanus, i egenskap av Norstedts publicistchef, tar avstånd från sitt uppdrag som förläggare. För det är en redaktörs uppgift att se till att författaren inte skriver en dålig bok. Annars raderar förlaget ut sin egen position. Minsta möjliga förlagsredaktionella inblandning kan vara ett recept om man ger ut litteratur med den massproducerande inställningen vilken förlag som trycker deckare, chick-lit och kändisbiografier brukar beskyllas för att ha. Eller om man redan är en etablerad, omtyckt författare. En riktning som tidigare nämnda Harriet Evans anar.

Som författare och före detta förlagsredaktör sitter hon inne på både insikter och vittnesskildringar från den mindre synliga delen av bokbranschen. Som ett resultat av e-bokens allt starkare position har många författare tytt sig självpubliceringen. Inte endast ökar det den konstnärliga friheten, det främsta skälet kan anses vara en eventuellt mer lukrativ situation. Vinsten går oavkortat till författaren. Detta gäller inte bara etablerade författare utan också förstlingsverk då debuterande författare sällan säljer mer än tusen exemplar – i Sverige kanske bör tilläggas – vilket man med största sannolikhet skulle kunna åstadkomma helt utan ett förlags marknadsföring. Evans exemplifierar fenomenet med den amerikanska thrillerförfattaren Barry Eislers uppmärksammade avslag från ett 500 000 dollar-kontrakt. Händelsen har diskuterats mycket, men sällan har man problematiserat redaktörskapet. Eisler nämner, i sin förklaring till varför han inte längre vill vara med förlag, att man kan ta in frilansande korrekturläsare.

Att ta in korrekturläsare utifrån är inte bara ett alternativ för självpublicerande författare, större förlag har visat ett ökat intresse för denna billigare variant. Här stannar Evans upp för en markering. Frilans eller outsourcing, är, trots vad både förlag och författare verkar hoppas på, inte bokens räddning – en invändning hon delar med många andra i branschen. Man bör vara medveten att det som är billigast inte nödvändigtvis är mest lönsamt, och framför allt inte bäst för publiken. Det finns en risk att en frilansande redaktör inte vågar vara lika kritisk till manuset som en förlagsredaktör. Det är inte ovanligt att förläggare och författare är oense. Deras relation är laddad och av stor betydelse för slutprodukten. En redaktör måste vara hård för att kunna vara ärlig. En frilansare är beroende av återkommande uppdrag och väljer just därför kanske att avstå från att vara alltför krånglig, kritisera för mycket, stryka annat än haltande liknelser, dålig semantik och logiska luckor.

Harriet Evans menar att hon i sin dubbla positionering som författare och förläggare hyser extra stor respekt för korrekturen:

[…] I’m so passioate about the process. And yet I vannot tell you how much I hate it. It is extremely dispiriting to sit in a room with your editor to be told that the book […] you have lovingly crafted over a long period of months is not gripping, charming and perfectly turned out, that it is in fact repetitive, unconvincing, too sketchy here, too drawn-out there. But I’d be mortified were anyone other than my editor and agent to read the fist draft. It is vital that an author has someone willing to be tough with them.

Hon fortsätter med att poängtera att redaktörens roll inte är att smickra författaren, utan att se till att göra bästa möjliga bok av manuset. Samtidigt menar hon sig vara medveten om att förlag och dess förläggare inte utgör den optimala situationen för författaren, att det finns en snedvridet konservativ hållning som på senare tid blivit tydligare. Främst genom inställningen till nätutgivning.

Den tes Harriet Evans presenterar, tyvärr utan att underbygga den, är att en författarredigerad onlinepublikation skiljer sig väsentligt från ett förlagspublicerat dito. Hon väger för- och nackdelar med att som kulturutövare fritt kunna bestämma över sitt verk och är tydlig med att förmånerna är många. Författaren äger sitt alster på ett helt annat sätt, vilket också resulterar i att den ekonomi man söker finna i sitt författarskap helt baseras i sålda exemplar.

Val, kvalitet, konsumtion, inflytande. Trovärdighet, kapital, fritid. Ingredienserna i soppan är många. Lika svårt som det är att definiera en God bok, lika lätt är det att förhasta sig i litteraturdebatten kring vikten av god korrektur. Litteratur är inte en unison produkt. Vill man exempelvis maximera vinsten är det lätt att hoppa över led i produktionen. Särskilt om produkten säljer ändå. Ingen vill läsa en diktsamling med slarvfel. Där kan minsta skiljetecken få avgörande betydelse för innebörden. Sådant är sällan fallet med prosa, än mindre den typ av formelbundna prosa som deckaren. Visst kan man tycka att dålig korrektur är att ta både författaren och dennes läsare för givna. Tydligast är att korrekturproblematiken inte endast ligger på förlagsnivå. Och hur man än vrider och vänder bokens blad beror väl redaktörskapets varierande inflytande på hur respektive förlag och/eller författare vill att publiken ska uppfatta verket.

Bookmark the permalink.