Ingen föds ond

Den 19 september 2010 valdes ett xenofobiskt parti med tvivelaktig bakgrund in i Sveriges riksdag. I en ostkuststuga satt jag i sensommarmörkret och följde teverapporteringen av röstresultaten och när det stod klart att vad som i mina ögon var en mardröm skulle bli en realitet begav jag mig ut i den stjärnklara valnatten. Jag minns det som att jag letade efter en sverigedemokrat att skälla ut. Den småländska skogen bakom huset, vilken egentligen är en bergsknalle med några martallar, var inte större än att jag snabbt insåg att där inte gömde sig varken rasister eller andra väljare. Besviket tog jag min flaska palinka och vände tillbaka till bildrörskenet blågula brusande.

Morgonen efter hade jag svårt att utröna vad som värkte värst: bakfyllan eller skammen. Om det var skammen vet jag inte heller vilken som skavde mest: över att bo i ett land där mer än fyra procent av den röstmyndiga befolkningen uppenbarligen är idioter eller över att inte kunna kontrollera min besvikelse över detta faktum. Att jag inte kunde hålla tillbaka min aggressiva irritation blev för mig det ultimata beviset att jag är lika mycket människa som en främlingsfientlig partiledare som låter sin aggression gå ut över det presumtivt utländska.

När huvudvärken, framåt förmiddagen, började lätta vände jag mig istället till litteraturen. Inte så mycket för att söka svar som för att söka tröst. Det var ingen slump att jag plockade upp Wisława Szymborskas Dikter 1945-2000, i översättning av Anders Bodegård. Mer exakt samlingen Människor på en bro (Ludzie na moście), från 1986, och dikten ”Första fotot på Hitler”. De raderna är för mig en försiktig påminnelse om att ingen föds ond och att rädslan för det okända, onormala och osvenska är pseudoinstinktiva känslor vilka varje rationell varelse har förmågan att ignorera.

Den 22 juli (2011) kommer att för all framtid vara ett svart datum. Svart på både de personliga och politiska planen. Personligt för mig dels för att jag, när jag föst hörde eftermiddagsekot, inte insåg vidden av tragedin. Precis som det sägs om mordet på Olof Palme, och som jag själv upplevt med 11 september och mordet på Anna Lindh, kommer jag alltid minnas var jag befann mig då jag nåddes av beskedet. Jag hade precis rest mig ur kontorsstolen för att spring iväg till en uteservering. Där drack jag öl och skrattade. Det var inte förrän jag kom hem på natten och NRK:s direktsändning som jag insåg vad det var som hade hänt och höll på att hända. Men också personlig för att jag i Anders Behring Breivik kunde se spår av min egen enfald. Hade inte jag i postrevolutionär frustration, valnatten 2010, varit inställd på att konfrontera Sverigedemokrater, ja till och med bråka med dem? Formad av ett våldstörstande samhälle var jag, nästan, beredd att slåss för det jag trodde på. Nu haltar möjligtvis analogin, för Anders Behring Breivik är en symbol och ett ombud för en oförsvarbar ideologi och upphovet till Norges – och Skandinaviens, Nordens och norra Europas – största angrepp på mänskligheten sedan Andra världskriget. Anders Behring Breivik är i de flestas ögon ondskan personifierad. Men detta monster var en gång en vanlig människa.

Strax efter attentatet åkte jag till samma idyll där jag året innan mottog beskedet om SD:s inträde i riksdagen. Avskärmad från vardagen, men genom tevesändningarna ytterst medveten om omvärlden, satt jag och försökte förstå. Felrapporteringar, plumpa uttalanden, frånvaron av den svenska stadsministern och framför allt alla känslor gjorde inte mina tankar klarare. Mörkermolnen som lagt sig över Sommaren -11 riskerar inte bara att skymma demokratin. I denna politiska svärta lyste ett skarpt signalljus från gärningsmannen, en uppmaning att följa i hans fotspår. Trots att den norska befolkningen stod enade, gnagde det i allas bakhuvuden. Hotet finns fortfarande mitt ibland oss, och trösten är långt borta.

Främlingsfientlighet är ett historiskt faktum och ett samtida problem. Därför är de Szymborskas avslutande rader – jag vände mig åter till ”Första fotot av Hitler” för att påminna mig om hur människan är det djur som formas mest av sin omgivning – de eventuellt viktigaste av efterkrigslitteraturen: ”Historieläraren lättar på kragen / och gäspar över skrivhäftena”.

Att inte glömma kan vara människans bästa egenskap. Men glömma är just vad förintelseförnekare, SD-sympatisörer och Anders Behring Breivik låtsas göra. Det högerextremistiska svall som sköljer över Europa är en repris, en eftervåg av 1900-talets tragedier och av 1800-talets nationalism. Ja, av hela mänsklighetens historieskrivning. Precis som Adolf Hitler kom Anders Behring Breivik till livet utan medfödda intryck. Att det är vår samtid, vårt samhälle, som format honom till en psykotisk massmördare smärtar att erkänna. Jag kommer aldrig mer lockas av tanken på den fysiska övertalningens överlägsna förmågor. Även om min intolerans inte är mer en skuggboxning. Vad som är tolerans och vad som kan tolereras är dunkla frågor. Dessutom formas de ideologiska argumenten av tidens tand. Det enda svar jag kan ge är att ingen föds ond.

 

Första fotot av Hitler – Wisława Szymborska

 

Och vad är det för en, den där pysen?

Det är ju lilla Adolf, son till herrskapet Hitler!

Kanske växer han upp och blir en hög jurist?

Eller blir han tenor på operan i Wien?

Vems är lilla handen, örat, ögat, näsan?

Vems är lilla magen som är full av mjölk:

en tryckares, en läkares, en köpmans, en prästs?

Vart ska de små lustiga benen åstad, varthän?

Till trädgården, till skolan, till kontoret, på bröllop

kanske med borgmästarens dotter?

 

När lilla gubben, lilla ängeln, lilla solstrålen

för snart ett år sedan kom till världen

saknades inte tecken i skyn och på jorden:

vårsol var det, pelargonior i fönstren,

positivmusik hördes nere på gården,

en gynnsam spådom i rosa silkespapper,

strax före nedkomsten hade modern en profetisk dröm:

ser man en duva i sömnen, då kommer en efterlängtad gäst.

Dunk, dunk, vem där? Lilla Adolfs hjärta.

 

Napp och blöja, skramla och hakklapp,

gossebarnet är välskapt, gudskelov och ta i trä,

liknar föräldrarna och katten i korgen

och barnen i alla andra familjealbum.

Seså, nu ska vi inte gråta,

farbror fotografen under svarta skynket ska säga klick.

 

Ateljé Klinger, Grabenstrasse, Braunau,

och Braunau är en lite men oantastlig ort,

solida firmor, präktiga grannar,

doft av nybakt vetebröd och såpa.

Man hör inte hundarnas tjut och ödets steg.

Historieläraren lättar på kragen

och gäspar över skrivhäftena.

Bookmark the permalink.