Augustiantologin: Så nära man kan komma rock’n'rollromantiken

Nämn namnet Patti Smith på vilken förfest, middagsbjudning eller kafferast som helst bland musikälskare i alla åldrar och onekligen kommer en eller flera av sällskapet att brista ut i beundrande, oratoriska fyrverkerier. Kvinnan vars namn är symboliskt med rock n’roll-romantik, har även haft ett oerhört begåvat finger med i spelet gällande punk, poesi och prosa.

I memoaren Just Kids beskrivs först och främst hennes livslånga vänskap och kärleksaffär med konstnären Robert Mapplethorpe, vars fotografiutställning man kan beskåda på Fotografiska i Stockholm fram till den 2 oktober. De träffades i New York City under det sena sextiotalet då fri kärlek, musik och droger var det som lockade unga kulturtörstande, Beatälskande wannabe-poeter till att ta ett bett av det stora äpplet.

Robert och Patti var lika unga, lika fattiga och den oförlåtande storstaden behandlade dem lika grymt tills de fann varandra och flyttade ihop i ett kyffe i Brooklyn. Från den stunden kom de att bli oskiljaktiga, ända fram till Roberts död i slutet av åttiotalet, och att läsa Just Kids känns som att läsa Smiths dagbok från en tid då Chelsea Hotel fortfarande var ett hopkok av konstnärer, musiker och författare som sprang längs dess korridorer och kastade sneda leenden och igenkännande blickar åt två av dess nu mest berömda residenter, Smith och Mapplethorpe.

Det som slog mig starkast när jag läste boken var, förutom bandet mellan Mapplethorpe och Smith, kärleken till konsten och litteraturen. Baudelaire, Rimbaud, Blake och andra likvärdiga författare ur det litterära kanon vi alla känner till och älskar förekommer frekvent i memoaren. Det var deras ord som inspirerade och manade Smith framåt när allt hon hade att leva på var dagsgammalt bröd och vatten, samtidigt som musikaliska genier som Coltrane, Joplin och Jagger lugnade både hennes och Mapplethorpes trasiga nerver när de äntligen lyckades lägga sina utfattiga vantar på en efterlängtad skivspelare.

Smiths vackra, målande prosa fick mig att önska mer än någonsin att jag hade på något mirakulöst sätt kunnat vara med i det tidiga sjuttiotalets kaotiska New York med henne. Kanske hade jag legat på en madrass täckt med en filt i mjukaste sammet och läst en av hennes älskade böcker medan hon satt vid skrivbordet i mjukt lampsken och skrev en av sina spektakulära dikter medan ljudet av Brooklyns ylande hundar hördes genom ett vidöppet fönster. Kanske hade jag fått vara en av de första att få höra om pjäsen hon skrev med Sam Shepard, musikrecensionerna för Rolling Stone Magazine eller till och med en av de första som fick höra de första ackorden på den första gitarren hon köpte. Att läsa Just Kids är the next best thing.

 

Bookmark the permalink.