Augustiantologin: Musiken, Männen, Missbruket

Av rubriken att döma kan man lätt tro att det jag nu ämnar belysa kommer att vara de knarkande rockgubbarnas dominans i musiklivet. Att jag ska skriva om giganterna och om hur det tog över världen med den obskyrt skakade cocktailen sex, drugs & rock’n’roll, så som så många andra redan gjort. Nä, jag kan avslöja redan nu att rubriken är, medvetet, missledande. Visst ska jag skriva om musik, män och i alla fall en typ av missbruk, men avstampet kommer att vara ganska långt från den fria rockens oändliga route 66. För att göra en lång historia kort: jag nöjer mig med att fokusera på de män som inte är musiker, men kan allt om musiker och kanaliserar sitt liv genom idolernas alster. Och inte sällan handlar det liv de kanaliserar om dåliga kärleksrelationer och destruktiv sex. Smaskigt? Kanske.

Alla exempel hämtar jag ur fiktionen. Jag har en god vän som läser Nick Hornby, och framför allt High Fidelity som vore det Bibeln. Inget ont om religiös övertygelse eller min vän, och det är varken religiös övertygelse eller min vän det ska handla om, utan High Fidelity. Just denna bok utgör ett ypperligt exempel och det är precis därför jag börjar med den. Skivaffärsägaren Rob är i snara medelåldern, en diskofil och dumpad. Han är faktiskt extremt mycket dumpad. Han har blivit dumpad av i princip alla tjejer han har haft sex med och han har haft sex med ganska många tjejer. Så egentligen går det väl ingen nöd på honom. Redan här har vi prickat av två element i rubrikens treenighet. Det tredje, missbruket, ser jag som en växelverkan mellan de tvenne första. På så sätt kan man ju säga att vi prickat in alla tre. Och om jag vill fortsätta ha några läsare bör jag nog sluta kommentera min egen text, snart.

Oavsätt vad man tycker om High Fidelity går det inte att komma undan att den uppmärksammar det normaliserade beteendet hos den stereotypa mannen. Musiknörderi och dålig självbild. Musiknörderiet beskrivs ofta som ett resultat av en falnad dröm om en egen idolkarriär. Den dåliga självbilden gestaltas ofta genom att mannen i fråga tycker att han aldrig träffar någon tjej – något han ofta tänker under tiden han träffar en tjej. Sina aber löser han genom att vända sig till diverse manliga musiker. Och de kan presentera förhållandevis verkningskraftiga svar.

Fortsätter man botanisera i anglosaxisk runtomkring-millennium-litteratur är det dugligt att uppmärksamma The Wrong Boy av Willy Russell. Åtminstone om man har vår, det vill säga min, utgångspunkt. Raymond är tonåring, missförstådd och Morrissey-fan. Fan i ordets starkaste mening: fanatisk. Han kan allt om sin idol och ser mönster i dennes texter och sitt eget liv. Han är på många sätt den Smithsälskande pojkens urbild. Beteendet är symptomatiskt, som tonårsbeteenden kan vara, och av typen ”Är det bara jag, eller är det alla andra det är fel på?”. För läsaren kan det bli väldigt uppenbart hur denna insnöade, identitetssökande ungdom bygger sin egen värld av oälskad osäkerhet. Oförmögen att se sin riktiga roll, skapar han ett sammanhang där han tror sig vara avskydd. Men förfären icke! Allt slutar lyckligt, han träffar tjej och allt blir bra.

Men än har vi inte kommit till det där jag nämnde om det destruktiva sexets relation till musiken. Det gör vi i det tredje exemplet, likväl det hämtat från de brittiska öarna, Kill Your Friends. Det är den före detta musikproducenten John Nivens debut som, föga förvånande, handlar om en musikproducent. Här är missbruk uppenbart närvarande. Det är missbruk i de flesta former och färger men främst illegala och lagliga substanser, makt, och sex. Boken har blivit liknad vid en brittisk American Psycho som psykoslikt plöjer genom populärkulturens mörkaste rum och öppnaste hemligheter. Intrigen är väl inte den mest unika: Steven Stelfox har blivit sämre och sämre på att hantera sitt jobb, i kombination med att han har blivit sämre och sämre på att hantera sitt drogmissbruk. Ja, och så gillar han förstås att knulla, gärna våldsamt. Inte för att det är skönt utan för att det omsluter honom med en bubbelkänsla av makt. (En intressant notering kan vara att den dag han träffar en tjej, som inte bara är intresserad av honom utan också uppskattar det där med att bli behandlad som skit, då är det inte så kul med analsex och handklovar längre). Hans dalande karriär går, outtalat, passgång med brittpopens död och ju djupare han sjunker i depressionen, desto mer kommer hans liv att handla om musikaliska analogier och stryprunksfantasier. Med andra ord skjuter han sitt psykiska tillstånd in i två olika manier, eller missbruk om man så vill: nörderiet och det självömkande, destruktiva sexet.

Och eftersom jag redan snuddat vid honom kan jag fortsätta med att ta upp Bret Easton Ellis. Han får agera litet som en parentes, men det är väl värt att nämnas hur han med obönhörlig precision slagit samman just sexualdriften och idoldyrkan (lätt pudrat med… puder) i sin oavbrutna samtidskritik.

Från Bret Easton Ellis till Per Hagman behöver steget inte vara långt. Också Hagman har för vana att skriva om sex, knark och den livsstil man ofta förknippar med musiker. I När oskulder kysser handlar det de facto om en musiker, osäker på sin identitet och sitt begär. Den tragiska kakofonin av kvarvarande tonårsångest och ungdomskärlek mynnar ut i biljakter, barnporr och ond bråd död. Däremellan skildras en stundtals gripande berättelse om makt- eller terrorbalansen i kärleksförhållanden. Just i När oskulder kysser agerar musiken kanske inte mer än scen – även om en av anledningarna till att huvudkaraktären Benjamin kan och vill semivåldta sitt ex är för att han är en känd och framgångsrik artist.

Nu tycker ni kanske det är dags att avrunda och om möjligt komma till någon form av slutsats. Men först vill jag göra er uppmärksamma på en sista bok: kollaborationen Too fast for love av Jonas Inde och Martin Kellerman. Här kanske symbiosen mellan psykos, musik och sexualdrift som tydligast. Jagberättaren, den presumtive Jonas Inde, har nyligen kastat sig ut genom ett fönster och tampas nu med sin mentala instabilitet han gett namnet Apan eller skamcancern. Genom åren har han försökt behandla sina anfall, med varierande resultat. När alkoholen slutade fungera blev han absolutist och nu bränner han tvärs USA tillsammans med staffagefiguren Martin. Han mår inte bra.

Hans symtombetvingade tillvaro beror tills största delen, om man ska tro honom, på Flickan med stort F. Nu när han inte längre dränker minnet av henne i Norrlands Guld rabblar han amerikanska fraser, baseballresultat och, framför allt, musik. Rock, country, blues, all manlig fåfänga fångad på vinyl  – maniskt, bindgalet och medvetet. För riktigt så svartvitt är det inte, Jonas verkar inte endast fäktas med Stensolid, neuros och en kropp som söndertrasats i störtfallet från tredje våningen, utan insikten om sin översexualiserade persona, förvridna kvinnosyn och längtan efter stabilitet. ”Ge mig kardan” blir hans slagord, i dubbel bemärkelse.

Kanske kan jag ha tagit i i överkant när jag döpte denna text, kanske borde jag kallat den något i stil med ”Hur pojkar blir män med hjälp av litteraturens fagra toner”. Fast det hade varit en förskönande bild, för det finns en obehaglig symbios, en inlärdhet, i dessa tre M. Att jag möjligen manipulerar mina objekt litet för att passa in i denna triangel har jag själv överseende med. Självklart är det inte så enkelt att skala ned en berättelse till tre komponenter. Även om jag raljerar vill jag inte att ni ska tycka att jag förminskar dessa böcker. Vissa av dem tycker jag rent av om själv. Det enda jag vill är att ni ska vara medvetna om hur inrutad litteratur kan vara ibland.

Bookmark the permalink.
  • Emil Südow

    Skojigt och tänkvärt. Och lite läskigt kanske om det nu är så. Har alltid tyckt att det är lite obehagligt med män som kan mycket om musik. Freeekie på ett tråkigt vis (för vem bryr sig ifall det är Jimmie blupp eller blopp som hoppade in och spelade trummor på B-sidans tredje låt?!) men nu vet jag ju varför: de är pervon!