Augustiantologin: Blommor ur en cancerkropp – om Hästpojkens lyrics.

För de av oss som har haft svårt att reservationslöst kasta oss in i Håkan Hellströms allt mer välvilliga och sentimentala textlandskap, kan de texter Martin Elisson via projektet Hästpojken skapat vara vägen till vidöppen poesi med hjärtat i GBG-land.

Själv föll jag handlöst för Hästpojkens första skiva, Caligula, sommaren 2008, något halvår efter att singeln ”Shane MacGowan” firat radiotriumfer. Jag hade bott i England under hösten och ärligt talat förstod jag först inte storheten i projektet, det kändes lite uddlöst och svennigt-halvbra. Men så började jag lyssna på riktigt och märkte omedelbart hur texterna öppnade sig för mig och hur de var så mycket mer än jag först fått för mig. Jag tror det framförallt var de här raderna jag fastnade för:

”men då och då kan något vackert växa upp

som en blomma ur en cancerkropp”

Sådär skriver ju för i helvete bara riktigt jävla begåvade poeter! För att göra en sådan stilistisk korsklippning som Elisson gör när han går från de (medvetet) halvbra och enkla förstaraderna till den nästan våldsamt otydliga andraraden ”blomma ur en cancerkropp”, måste man vara fullt medveten om hur litteratur och litterärt skapande fungerar. Man måste kunna hantverket, annars går det inte att göra den typen av lek med klyschor och uttryckssätt som Elisson sysslar med.

Genom hårda konsonanter, alliterationer, subtila halvrim och framförallt stilistiska paradoxer bryter Elisson i ”Cancerkropp” och genom Hästpojkens andra alster upp den låtlitterära traditionen och fyller den med något annat: något alternativt och annorlunda. Resultatet blir texter och textrader som inte stryker en medhårs, som inte är inställsamma och som därför skapar en slags tro på att det som är felt, fult, asymmetriskt och upp-fuckat också har en plats framför de svenska musikscenerna och i musiksoffan. Eller bara ute på gatan, för den delen.

 

Cancerkropp

Inget är på riktigt när man lever som vi lever här

nej det är luft som kommer ur oss

och många är för små för att ens orka ta sig upp på knä

ja det är ditt och mitt liv

 

Jag gömmer mig i hästen och jag ger inget en ärlig chans

när jag faller för musiken

och några trillar alltid

jag skiter i om jag är falsk

 

men då och då kan något vackert växa upp

som en blomma ur en cancerkropp

hur kan det komma nåt ur oss som är så ruttna i vår kropp

 

Inget är på riktigt när man lever som vi lever här

nej det är luft som kommer ur oss

 

det måste vara nåt fel

nåt fel

det måste vara nåt fel

 

Vill man göra en litteraturvetenskaplig läsning kan man dra paralleller till hur Pär Lagerkvist på 1920-talet bröt med de tidigare decenniernas eleganta och avancerade rimflätning och började rimma nästan komiskt simpelt, ibland genom att ’rimma’ samma ord med varandra. Jag uppfattar det som att Elisson gör något liknande. Han väljer den nästan komiskt enkla, spottiga och frustande, vägen genom det litterära uttrycket. På så sätt manifesterar han genom språket en mer allmängiltig trötthet inför allt som är elegant, poserande och briljerande.

Det är också intressant tycker jag hur texterna ändå lyckas hålla ihop trots att Elisson utelämnat klassiska och av tradition nödvändiga trådar som dramaturgi, konsekvens, logik, beskrivning och förklaring. Det borde bli rörigt och det borde finnas luckor så stora i texterna att texterna bara blir menlösa och uddlöst ofullständiga.

Istället ger ofullständigheten texterna kraft och styrka. Som läsare/lyssnare är det bara att fylla i luckorna själv och det är skönt att slippa alla plottriga förklaringar och känslostum logik man finner i så många andra svenska låttexter dessa dagar.. I Hästpojkens låtar tävlar texterna på allvar med musiken om själva konstutrymmet, om att ’fånga känslorna’. Det är fascinerande att ta del av.

Vad är det för blomma som kan växa upp? Själv känner jag det som taggiga rosor snarare än tjusiga tulpaner och ljuvliga liljor. Jag tänker att det kan vara något både väldoftande och smärtsamt som slår ut ur den där känslomässiga tumören (då och då). Det är, i slutändan, så mycket skönare med ris än rosor.

About Vi värdelösa

Konstkollektivet och bokförlaget Vi värdelösa grundades i Göteborg 2009.
Bookmark the permalink.