Dubbel biografi

Hur mycket i ditt liv tillhör dig? Hur mycket i din historia delar du med andra? I sin senaste diktsamling klyver Jackie Kay sin egen, eller diktjagets, existens och efterliknar en kulturellt binär tillvaro. I Fiere gestaltas inte binäriteten i oppositionellt svartvita bilder. Förtydligat med citat av Robert Burns och Chinua Achebe klargörs den dubbla identiteten tematik och Kay fortsätter på den biologiska och sociala atlas som blivit hennes bibliografi. Ända sedan debuten Adoptions Papers går det en postkolonial navelsträng genom Kays produktion. Med skotsk mor, nigeriansk far, etniskt skotska adoptivföräldrar och både biologiska syskon och adoptivbror använder hon sin egen biografi för att utforska den nationella identiteten och dess efterbörd.

Förhållandet mellan det västerländska Skottland och exotiska Nigeria formas till ett antiimperialistiskt ifrågasättande och Kay visar snarast på en förenlighet mellan de två antipoderna. Med dikternas fonetiska imitation visar hur exotismen är en produkt av härskande kultur, lånet av den nigerianska kulturen är ett skolexempel på postkolonial hybriditet, men också den skotska språkdräkten lyfter identitetsproblematiken. Dikterna återskapar den muntliga traditionens lyrik, om än i små doser, och rimflätning och mönster blir snarare folkligt än finkulturellt. Leken med det anrika, det traditionella och bekanta sönderdelar begrepp som tillhörighet och det blir allt tydligare hur något som kulturell gemenskap är odefinierbart. Medvetenheten om att vara utanför men ändå försöka anamma kulturen är den återkommande tematiken.

Dess komplexa struktur sammanfattas kanske bäst med första versen från ”Lament for the Mendi Men”, en skildring av den sydafrikanska militärens kanske största katastrof:

 

That night out on the English Channel,

the fog was the colour rice, of snow.

The Mendi sounded her whistles, moved slow.

The dark here was different from the African dark.

The fog carried the ghost’s cloak of death,

a petrifying spectre, a spirit, a nightmare;

it was like nothing the men had ever seen before.

That night, they called for help and none came near.

 

Nationalitet, identitet och erfarenhet är inte alltid förenligt och Kay dekonstruerar begrepp som arv och miljö.

Bara för att en förälder är från ett land betyder inte det att man är del av den kulturen, dock kan minsta beröringspunkt svälla upp i euforisk samhörighet. I ”Igbo Bath” kan diktjaget skratta åt sin västerländska frånskildhet och sina taffliga försök att anpassa sig; i ”Egusi Soup” utgör en måltid en haltande samhörighet mellan henne och hennes biologiska far; i ”Ukpor Market” blir utanförskapet smärtsamt uppenbart då ”oyinbo” missuppfattas för ”igbo” och någon måste förklara att de tycker hon har vit hud. Det skönjas en stegrande melankoli, en känsla av förlust. I relation till Kays tidigare verk har ilskan snarast blivit uppgivenhet, men det finns också en antydan till försoning: ”When I look in the mirror / I don’t see a foreign face, / no Heart of Darkness”, som en outtalad dedikation till ett syskon i dikten ”Longitude”.

Det är lika mycket en personlig bearbetning, ett skiftande mellan det biologiska men avlägsna och den adopterande närheten. De geografiska skiftningarna rekonstruerar den presumtiva disorientering en adoptivfamilj måste hantera dagligen. Diktjagets öde är inte unikt, inte heller gör Kay anspråk på det. Därför skapas gemensamheten i dikterna. Titeln, ett gammalt skotskt ord, kan översättas med följeslagare. Vi lånar upplevelserna då verserna klättrar mellan högland och savann och kontrasterna mellan kulturerna blir likheter. Ambivalensen blir läsarens erfarenhet och vad som förenar lyriken.

Bookmark the permalink.