Lyrikens biologiska landskap

1996 avled konstnären Helen Chadwick i sviterna av den virussjukdom hon ådrog sig under arbetet med vad som kom att bli hennes sista konstprojekt – en fotografserie med utdömda insemineringsembryon. Mikroorganismen angrep hjärtat, som stannade. Jo Shapcotts diktsamling Of Mutability är delvis tillägnad Chadwick. Titeln och många av dikterna betonar relationen till konstnärens köttsliga, feministiska och identitetssökande verk. Men att sakbestämma florilegiet som elegi eller epitaf vore att förminska, vantolka, ja till och med missbruka Shapcotts fasetterade poesi. Närvaron av, eller snarare närheten till Chadwick blir en parlör eller referensbok till poetens lyriska naturlära.

Inledningsvis står jag ivrigt villrådig som storstadsbarnet med förstoringsglas bland löven när det upptäcker parken är en skog. I intracellulär fart expanderar Shapcotts idévärld. Hennes idiom är en kretsloppbeskrivning och en demaskering av den dödsallvarliga naturvetenskapen. Den molekylära sammansättningen fluktuerar, dikternas densitet är under ständig förändring, när raderna muteras i perspektivbrytande strofer. Tynande cellgiftsbehandling reflekteras i porträttfotografier och vattensjuka landskap, allt förtydligat med biologibokens sentenstyngda bildtext, vilken gör att jag aldrig irrar bort mig i terrängen.

Varje läsning är att se sig själv i spegeln för första gången, bekant fast överrumplande: ”So this is me. In the field after we got lost. / My eyes are turned up to the right / and my mouth is a little open. / Perhaps I always look like this. / Perhaps it is an expression of suprise / that I am in the world at all, let alone / that this wrong turning resulted in an oak” apostroferar dikten ”Myself Photographed”.

Mikro- och makroinversionen är en liten del i föränderlighetens pandemiska spridning från den personliga betraktelsen till fullskalig civilisation. Och bilden av planen som lyfter från flygplatsen är den samma som viruset när det korrumperar antikropparna. Insikten, att huden ser annorlunda ut genom mikroskop än ur kikare, kan tyckas självklar. Men det först efter dissektionen.

Leken med eller omkastningen av verkligheten och föreställningen därav blir en lektion i cellulär förändring, kanske till och med förädling. Således också, i Chadwicks minne, ett ifrågasättande av det essentiella, och ”Myself Photographed” slutförs:

 

(I want to say leaf, leaf); high grass (I want

to say hay tickle); my dodgy ankle (I want

say friendly old pain); the warm tang

of saliva in my mouth (I want to say

charged tongue); my body cells

so new, fresh, and not disordely at all

(I want to say Hope) and O the weather there

which was hot, so hot, so hot, so hot that day.

Bookmark the permalink.